En helt vanlig dag i november
Idag är en helt vanlig novemberdag. Eller det är det kanske inte, med tanke på att jag just skapat en blogg... Det trodde jag aldrig att jag skulle göra... Men man ska aldrig säga aldrig!
Även om jag inte hade skapat en blogg idag hade det ändå inte varit en helt vanlig dag... Det hela började idag klockan 8.20 i skolan. Vi skulle precis ha samling och en pojke i klassen vippade på sin stol. Tillslut ramlade ha baklänges (detta var enda gången jag inte sagt till att man inte ska vippa på stolarna...), men som tur var slog han sig inte. Bara fem minuter senare slog han i sin fot i en hylla och fick nog ganska ont.
Även om jag inte hade skapat en blogg idag hade det ändå inte varit en helt vanlig dag... Det hela började idag klockan 8.20 i skolan. Vi skulle precis ha samling och en pojke i klassen vippade på sin stol. Tillslut ramlade ha baklänges (detta var enda gången jag inte sagt till att man inte ska vippa på stolarna...), men som tur var slog han sig inte. Bara fem minuter senare slog han i sin fot i en hylla och fick nog ganska ont.
"Vart ska den här dagen sluta" undrade jag och hela klassen skrattade (inklusive den drabbade pojken).
Tror ni inte att dagen slutade med att han gick hem med ett brutet nyckelben.....
...Jag tyckte så himla synd om honom. Samtidigt var jag väldigt stolt över honom. Han var verkligen tapper! Han satt i klassrummet och visst hade han lite ont, men jobbade ändå på med diverse uppgifter som vi gjorde tillsammans (dock ville han inte skriva). Vi kunde inte se att något var brutet, men jag bokade ändå in en tid hos skolsköterskan och till en början såg allt bra ut. Hon kunde inte se eller känna något som var fel. Tills han skulle ta på sig sin tröja igen... Då hoppade liksom benet ur och pekade sedan ut så att man verkligen såg att något hänt. Jag tänker fortfarande på hur ont det måste ha gjort. Usch, stackarn. Jag hoppas verkligen att han kommer till skolan imorgon! Han är en sådan glädjespridare!
Vilken dag...
Tror ni inte att dagen slutade med att han gick hem med ett brutet nyckelben.....
...Jag tyckte så himla synd om honom. Samtidigt var jag väldigt stolt över honom. Han var verkligen tapper! Han satt i klassrummet och visst hade han lite ont, men jobbade ändå på med diverse uppgifter som vi gjorde tillsammans (dock ville han inte skriva). Vi kunde inte se att något var brutet, men jag bokade ändå in en tid hos skolsköterskan och till en början såg allt bra ut. Hon kunde inte se eller känna något som var fel. Tills han skulle ta på sig sin tröja igen... Då hoppade liksom benet ur och pekade sedan ut så att man verkligen såg att något hänt. Jag tänker fortfarande på hur ont det måste ha gjort. Usch, stackarn. Jag hoppas verkligen att han kommer till skolan imorgon! Han är en sådan glädjespridare!
Vilken dag...
Kommentarer
Trackback
